Ett stycke historia

Jag heter Anitha Sweder-Thorstensson och är i grunden jurist. Jobbar med uthyrning av fastigheter och är en del i Gästisfamiljen där jag bl.a gör Facebookinlägg, översättningar, håller i Stilettluncher och jobbar just nu också med inredningen av vårt hotell. Dessutom älskar jag mat & vin, människor & resor. 

 

Som du kanske vet håller vi nu på att komplettera Gästis verksamhet med ett hotell alldeles intill, på Hotellvägen.

Förr i tiden var ju gästgivarna ålagda att hålla resande med förtäring och inkvartering samt byte av hästar och nu återinför vi hotelldelen hos oss.

 

 

Men blicka tillbaka och föreställ dig hur det kan ha varit att resa för länge sedan. Det fanns inte direkt några vägar, snarare gropiga stigar. Det fanns inga vägkrogar och heller inga regelbundna transporter. Du var hänvisad till att resa med häst och vagn. Vagnarna saknade fjädring, du fick ont både här och där, frös när det var kallt och blev säkerligen trött längs vägen. Och stråtrövare kunde vänta runt knuten.

 

 

 

Kungar, diplomater och vetenskapsmän var trots detta ute och reste. Med hjälp av olika förordningar och stadgor växte gästgiverier och skjutsstationer fram och underlättade resandet. Gästgiverierna blev en naturlig del av den resandes vardag där denne kunde vila ut, byta hästar och få mat.

Efter hand utvecklades gästgiverierna till att bli den naturliga samlingspunkten för fester, bolagsstämmor, minnesstunder & bröllop och är så än idag.

 

 

Här har vi haft två gästgiverier; det ena i Uppåkra och det andra var Stanstorpa kru som fick gästgiverirättigheter 1873. 1880 byggdes den nya gästgivaregården, den som idag är Staffanstorps Gästis. Det fanns en dansbana i trädgården på somrarna och dit kom det ungdomar från när och fjärran. Man hade konstutställningar & andra kulturella sammankomster, föreningar hade sina möten & fester där och Elverket, som var ett aktiebolag, hade sitt årsmöte på Gästis. Andelsägarna bjöds på en rejäl fest där det serverades så mycket mat och dryck man orkade förtära. Det var en ganska vild tillställning som kom att benämnas ”elektriska stöten”. Dagen efter var deltagarna helt utslagna och det är inte att undra på att det var populärt att vara andelsägare.

I en av festsalarna, den som idag kallas ”gåramålningsrummet” kom en kringvandrande gåramålare någon gång kring 1920 & erbjöd sig att göra väggarna fina eftersom han inte kunde betala för mat & logi. Målningarna är välbevarade stilleben med matanknytning och det är glädjande att ingen målat över dem under årens lopp. Man tror att konstnärens namn kan ha varit Sandberg.

 

X